Om storstenens princip och vuxnas abdikation

Läser just nu en jättebra bok om föräldraskap: "Växa - inte lyda" av Lars H Gustafsson. Boken är ungefär så långt ifrån quick fix som man kan komma.
Får jag citera?

"Det är inget lättskött pastorat vi lämnar över till våra barn. Dessutom finns en tendens till att vi vuxna abdikerar. När man talar om detta tänker man vanligtvis på att de sviker sin uppgift som föräldrar genom att inte sätta tillräckligt tydliga gränser. Men det finns en abdikation som är långt allvarligare än så, nämligen den som inträffar när de vuxna avsäger sig ansvaret för hushållandet med jordens resurser, värnandet om mänskliga rättigheter, kampen för ett mer rättvist samhälle och tron på en gemensam och meningsfull framtid. Alltså det som inträffar när de vuxna krymper sitt perspektiv till att enbart omfatta välfärden och välbefinnandet för egen del under de får år de har kvar - och alldeles för tidigt lämnar över ansvaret för en misskött värld till de unga." (s.98-99)

Tänkvärt eller hur?

Och hur reagerar du när barnet klättrat alldelse för högt? Med "orons princip", "duktighetens princip" eller "storstenens princip". Jag önskar ju att jag istället för oro eller beröm för att barnet klättrat så bra lite oftare skulle förmedla uppmuntran för barnets egan upplevelser och upptäckter, typ: "Vad roligt. Vilken fin utsikt du måste ha där uppifrån!" som Gustafsson rekommenderar:

"Det viktigaste med att sitta högt uppe på en sten är inte att jag lyckades klättra dit upp - utan själva känslan att sitta där och blicka ut över världen."

Jag borde ju veta som under tonåren tillbringade ganska många försommarkvällar uppe på Stenberget i Eslöv, inom parentes ett härligt och tokigt byggnadsverk mitt bland björkar och rosenträdgårdar.

Länk till mer info om stenberget

Mer om boken kommer i senare inlägg.

Titta, kort utan färg också

Fick hem ett gäng skolkort. Sonen var måttligt intresserad. Enda kommentaren var när han såg de svartvita bilderna. "Titta, kort utan färg också".

Visst kan mamman göra dataspel ;-)

För någon vecka sedan kom en sjuåring i min närhet och ville att vi skulle göra ett eget dataspel. Han tyckte de som fanns var tråkiga.
Alla detaljer, knappar och funktioner hade han klart för sig, det var bara det tekniska som jag skulle behöva hjälpa till med.
Jo, jo sa jag, vi funderar lite på det och ser vad som går att göra.
De är ju Lekis-barn och tror med andra ord att man kan göra allt man vill bara man hittar den rätta tekniken. Och helst vill jag ju inte ta ur dem det, jag gillar den grundinställningen.
Mot mina principer laddade jag därför ner ett göra-spel-program från nätet idag. Game-maker heter det. Och visst lyckades vi göra ett ganska roligt spel, om inte exakt så som den unge mannen hade föresatt sig det.
Inte exakt så som det stod i instruktionsboken heller, det skulle ju bli för trist.
Nu är han på spel nummer två.
Om jag får virus och bloggen börjar tycka konstigheter så vet ni nu varför.
Kul har vi i alla fall.

Skånska druvor smakar mums

Sitter på tåget igen, på väg hem igen.
Någon klassträff blev det inte, men återträffar kan ju se olika ut. Nu fick jag återse familjen istället.

Pappas nya hus visade sig omgärdat av en helt fantastisk trädgård. Vindruvor, som jag smuttar på på tåget, söta och goda. Äpplen. Valnötter. Hibiscus. Kvitten. Kärleksört. Rosor. Magnolia. Ja, en sådan trädgård är de verkligen värda! Plan tomt omgärdad av stenmur på baksidan gör den till ett litet paradis för växtälskare.
Mammas trädgård (minneslunden) är också avundsvärd. Prunkande prydnadsäpplen, frodiga gräs, kärleksört, paradisbuske och mängder av blomsterbuketter av olika färg och skepnad nedsatta i den lilla dammen.
Två duvor satt på ryggstödet till en bänk och nickade med huvudena - såg ut att njuta stort av blomsterprakten, lugnet och varandra.
På väg tillbaka, genom stadsparken kom jag att tänka på att det finns olika slags fåglar också. Det finns duvor och det finns råkor, till exempel. Så måste det väl vara.
Försöker jobba på tåget men det går inte så bra.
Tänker lite på systrarna i generationen före mig. Bilderna från Marias album, klänningarna på vinden. Det var verkligt speciella kvinnor, som levde till 110 procent. Varifrån fick de styrkan?

Lunchpromenad i Lund - alla blommor är olika

Sitter i Lund och jobbar idag. Förstår inte varför jag flyttade härifrån, men det fanns ju skäl.
På lunchen tog jag en lång promenad genom stan och stadsparken.
I kortärmat.
Igår var det också sensommarvärme.
Satt på uteservering med äldsta kära systern och njöt av kvällen.
Och så kom det en jättestor demonstration.


Man blir ju glad, fast man inte är med. Alla olika var temat. Det var många och alla var olika. Det är ju så det är.

Läste ett nyinkommet riksdagspartis program häromdagen. Den nationella särarten sades där bland annat vara att vi som tillhör nationen har samma lojaliteter. Nej tack. Det har vi inte.

På tåget igen

Jag gillar tåg. Nu är jag på väg till Sävsjö för att träffa ett gäng entusiaster som vill bli bättre på information. Det är alltid spännande med dessa möten. Vad önskar de sig, vad kan jag bidra med?
Turen går därefter vidare till Skåne, eftersom jag var bjuden på fest med anledning av att det är 30 år sedan jag slutade grundskolan. Jag anmälde mig, av något skäl, men jag går nog inte på festen. Det senaste beskedet är att det bara är två i klassen som är anmälda. Festen blir av ändå eftersom alla "niorna" på skolan är bjudna. Att få ut en lista på vilka som kommer verkar dock inte så lätt från festföretaget, jag har skrivit till dem flera gånger, och jag har ingen lust att gå på fest under de förutsättningarna.
Lite synd om min f.d. klasskompis som blir ensam, jag kanske borde ringa honom och fråga om vi inte kan träffas hemma hos honom istället ;-). Nej skämt åsido, han klarar sig nog bra utan mig, vi har inte frågat efter varandra de senaste 30 åren.
Jag gillar klassträffar som idé, men har aldrig varit på någon, förutom återföreningen av trädgårdsklassen som vi hade något år efter att vi slutat.
Synd att det inte blir någon nu heller.
Men tågbiljetten är bokad som den är så jag passar på att åka ner och krama mina släktingar lite. Kanske kan jag boka om hemfärden så jag hinner krama min barn också under helgen.

Tillägnat alla härliga pappor

Jobbade utanför Maxi idag i ösregnet, en sista dag.
Det mest fascinerande i detta var nog alla härliga pappor som försökte uppmuntra sina barn med otaliga olika metoder.
"Det regnar ju nästan inte alls", sa en.
"Vi låtsas att detta är ett paraply", sa en annan.
"Jag bär dig och så springer vi" sa en.
Tja, vad är det för fel på regn egentligen?

Vill också klippa in Lars Fernebrings "Meningen med livet" eftersom jag inte var med och tog farväl av Inge, med tankarna till Tora och hela familjen som jag hoppas har det så bra de kan.