Om storstenens princip och vuxnas abdikation

Läser just nu en jättebra bok om föräldraskap: "Växa - inte lyda" av Lars H Gustafsson. Boken är ungefär så långt ifrån quick fix som man kan komma.
Får jag citera?

"Det är inget lättskött pastorat vi lämnar över till våra barn. Dessutom finns en tendens till att vi vuxna abdikerar. När man talar om detta tänker man vanligtvis på att de sviker sin uppgift som föräldrar genom att inte sätta tillräckligt tydliga gränser. Men det finns en abdikation som är långt allvarligare än så, nämligen den som inträffar när de vuxna avsäger sig ansvaret för hushållandet med jordens resurser, värnandet om mänskliga rättigheter, kampen för ett mer rättvist samhälle och tron på en gemensam och meningsfull framtid. Alltså det som inträffar när de vuxna krymper sitt perspektiv till att enbart omfatta välfärden och välbefinnandet för egen del under de får år de har kvar - och alldeles för tidigt lämnar över ansvaret för en misskött värld till de unga." (s.98-99)

Tänkvärt eller hur?

Och hur reagerar du när barnet klättrat alldelse för högt? Med "orons princip", "duktighetens princip" eller "storstenens princip". Jag önskar ju att jag istället för oro eller beröm för att barnet klättrat så bra lite oftare skulle förmedla uppmuntran för barnets egan upplevelser och upptäckter, typ: "Vad roligt. Vilken fin utsikt du måste ha där uppifrån!" som Gustafsson rekommenderar:

"Det viktigaste med att sitta högt uppe på en sten är inte att jag lyckades klättra dit upp - utan själva känslan att sitta där och blicka ut över världen."

Jag borde ju veta som under tonåren tillbringade ganska många försommarkvällar uppe på Stenberget i Eslöv, inom parentes ett härligt och tokigt byggnadsverk mitt bland björkar och rosenträdgårdar.

Länk till mer info om stenberget

Mer om boken kommer i senare inlägg.