Du ville väl bara att jag skulle leva, helt opretentiöst.
Du accepterade att jag gjorde mina egna val.
Du stöttade mig när jag ville flytta hemifrån vid 17 års ålder.
Du accepterade när jag tog hem en kille som aldrig lämnade tillbaka böcker på biblioteket – fast det var motvilligt. Det var länge sedan nu.
Du har i princip hälsat på på alla ställen jag har bott i livet – och det är inte få ställen.
Ni kom farandes, med någon praktisk bil, en kaffetermos och några muggar.
När jag skulle ha barn för andra gången sa du ”att du vågar”.
Själv var du tvungen att våga fyra gånger.
Du har alltid varit hjälte.
Sylvia ropade på dig den natten.
Jag svarade att ” hon är ju inte här”.
Nej, du är ju inte här. Du som skulle bli 100 år. Mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar