Slut på inspirationsturnen och mycket färre bollar i garaget

I går var det sista anhalten för PROs inspirationsdagar, i Hudiksvall. Också en härlig plats med en massa engagerade människor. Köpmanberget var ett riktigt trivsamt ställe, med en serviceinriktad innehavare som verkade kunna lösa allt. Därtill utsikten och sångarpaviljongen precis utanför grinden.
Ändå är det på ett sätt lite tråkigt med sådana här jobb, att man träffar så många människor som man skulle vilja prata mycket med, som man aldrig hinner. Jag börjar ju lära mig att tillfällena inte alltid kommer tillbaka så som jag skulle vilja.
Det var knepigt att fylla år utan en mamma som ringer, men nu är jag i alla fall 45+.
Och Protestvisa för 50-plussare av Ingrid Persson, en av de två vinnarna i PRO-stjärnan, gav nytt framtidshopp.
När jag kom hem på kvällen var barnen fortfarande vakna, och det blev både skönsång och presentupppackning. Sonen gav mig örhängen och hårklämmor och av dottern fick jag duschcreme, strumpor och ett sittunderlägg.
Därtill skördade jag årets första jordgubbe i vår trädgård.
Idag var det säsongsavslutning för fotbollen. Hans tog väskorna, så nu har jag inte längre lika många bollar i garaget. Lugnet kommer.

Fotbollsmamma

Jaha, så blev man fotbollsledare i det civila samhället. Klubben där sonen nyss börjat spela behövde föräldramedverkan och ansvarsfull som man är anmäler man sig utan att fundera kring sin kompetens. Sonen såg ganska fundersam ut när jag sa att jag skulle bli tränare...
Nu blir jag inte det utan det är datajobb och organisering och sådant mest, verkar det som. Så han kan pusta ut.
De som ställer upp som tränare har gedigen fotbollskarriär bakom sig.
För mig känns det som en ny och spännande värld, jag har hittills mest uppskattat sonens löparglädje och att föräldrarnas plätt på planen är solig vid den aktuella tidpunkten.