Många fina båtlåtar

Åkte Cinderellabåt för första gången i mitt liv i måndags. Många fina båtlåtar spelades och en PROstjärna korades. Trevligt, men man blev ganska trött.

Lika som bär

Idag kändes det som att kroppen inte bar mig, ända tills jag kom på att det ju är jag som bär min kropp. Härligt att ha den!

Heja häftiga Karin!

Smsa 241 till 72211 så blir Karin glad ;-)

Om storstenens princip och vuxnas abdikation

Läser just nu en jättebra bok om föräldraskap: "Växa - inte lyda" av Lars H Gustafsson. Boken är ungefär så långt ifrån quick fix som man kan komma.
Får jag citera?

"Det är inget lättskött pastorat vi lämnar över till våra barn. Dessutom finns en tendens till att vi vuxna abdikerar. När man talar om detta tänker man vanligtvis på att de sviker sin uppgift som föräldrar genom att inte sätta tillräckligt tydliga gränser. Men det finns en abdikation som är långt allvarligare än så, nämligen den som inträffar när de vuxna avsäger sig ansvaret för hushållandet med jordens resurser, värnandet om mänskliga rättigheter, kampen för ett mer rättvist samhälle och tron på en gemensam och meningsfull framtid. Alltså det som inträffar när de vuxna krymper sitt perspektiv till att enbart omfatta välfärden och välbefinnandet för egen del under de får år de har kvar - och alldeles för tidigt lämnar över ansvaret för en misskött värld till de unga." (s.98-99)

Tänkvärt eller hur?

Och hur reagerar du när barnet klättrat alldelse för högt? Med "orons princip", "duktighetens princip" eller "storstenens princip". Jag önskar ju att jag istället för oro eller beröm för att barnet klättrat så bra lite oftare skulle förmedla uppmuntran för barnets egan upplevelser och upptäckter, typ: "Vad roligt. Vilken fin utsikt du måste ha där uppifrån!" som Gustafsson rekommenderar:

"Det viktigaste med att sitta högt uppe på en sten är inte att jag lyckades klättra dit upp - utan själva känslan att sitta där och blicka ut över världen."

Jag borde ju veta som under tonåren tillbringade ganska många försommarkvällar uppe på Stenberget i Eslöv, inom parentes ett härligt och tokigt byggnadsverk mitt bland björkar och rosenträdgårdar.

Länk till mer info om stenberget

Mer om boken kommer i senare inlägg.

Titta, kort utan färg också

Fick hem ett gäng skolkort. Sonen var måttligt intresserad. Enda kommentaren var när han såg de svartvita bilderna. "Titta, kort utan färg också".

Visst kan mamman göra dataspel ;-)

För någon vecka sedan kom en sjuåring i min närhet och ville att vi skulle göra ett eget dataspel. Han tyckte de som fanns var tråkiga.
Alla detaljer, knappar och funktioner hade han klart för sig, det var bara det tekniska som jag skulle behöva hjälpa till med.
Jo, jo sa jag, vi funderar lite på det och ser vad som går att göra.
De är ju Lekis-barn och tror med andra ord att man kan göra allt man vill bara man hittar den rätta tekniken. Och helst vill jag ju inte ta ur dem det, jag gillar den grundinställningen.
Mot mina principer laddade jag därför ner ett göra-spel-program från nätet idag. Game-maker heter det. Och visst lyckades vi göra ett ganska roligt spel, om inte exakt så som den unge mannen hade föresatt sig det.
Inte exakt så som det stod i instruktionsboken heller, det skulle ju bli för trist.
Nu är han på spel nummer två.
Om jag får virus och bloggen börjar tycka konstigheter så vet ni nu varför.
Kul har vi i alla fall.

Skånska druvor smakar mums

Sitter på tåget igen, på väg hem igen.
Någon klassträff blev det inte, men återträffar kan ju se olika ut. Nu fick jag återse familjen istället.

Pappas nya hus visade sig omgärdat av en helt fantastisk trädgård. Vindruvor, som jag smuttar på på tåget, söta och goda. Äpplen. Valnötter. Hibiscus. Kvitten. Kärleksört. Rosor. Magnolia. Ja, en sådan trädgård är de verkligen värda! Plan tomt omgärdad av stenmur på baksidan gör den till ett litet paradis för växtälskare.
Mammas trädgård (minneslunden) är också avundsvärd. Prunkande prydnadsäpplen, frodiga gräs, kärleksört, paradisbuske och mängder av blomsterbuketter av olika färg och skepnad nedsatta i den lilla dammen.
Två duvor satt på ryggstödet till en bänk och nickade med huvudena - såg ut att njuta stort av blomsterprakten, lugnet och varandra.
På väg tillbaka, genom stadsparken kom jag att tänka på att det finns olika slags fåglar också. Det finns duvor och det finns råkor, till exempel. Så måste det väl vara.
Försöker jobba på tåget men det går inte så bra.
Tänker lite på systrarna i generationen före mig. Bilderna från Marias album, klänningarna på vinden. Det var verkligt speciella kvinnor, som levde till 110 procent. Varifrån fick de styrkan?