Frys du kollektivresenär

Slussenterminalen är ett sorgebarn. Varför ska man stå och frysa när man väntar på Nacka-bussarna, när SL ändå har både ett café och en egen försäljningslokal som man kunde öppna för resenärerna. Jag är ju sällan ute och far, men i lördags var jag på teater. Jättetrevligt. Fast när man kommer till Slussen efteråt känner man sig verkligen som andra klassens resenär. Vi slank in på Pressbyrån och låtsades vara intresserade av jultidningar. Så ska det väl inte behöva vara tidigt en lördagskväll. Sedan stänger ju Pressbyrån också dessutom.

Passivmänniska

Passivhus är ju ganska inne men passivmänniskan är det definitivt inte. En kollega skickade ett kort med skyltningen på Stockholms central, där det numera varnas för passerande medmänniskor.
Kom att tänka på en vers i en grön bok som jag köpte någon gång på 1980-talet.

Passivitet
av Birgit Cars

Jorden ligger i träda
Träden sover sin vintersömn
Förfäder kurade skymning
innan de tände sin lampa om kvällen
Jag ska väl också ha rätt att bli stilla
Rusa och jäkta bekommer mig illa
Passivitet är ett underbart ord
ej särskilt gångbart just nu på vår jord.

Man får väl helt enkelt hitta på ett annat ord för det. Typ eftertanke, utvärdering, djupsinnigt funderande eller sökande efter tillvarons innersta mening.

Tyvärr ägnar nog många av oss lite för lite tid åt det.

Många fina båtlåtar

Åkte Cinderellabåt för första gången i mitt liv i måndags. Många fina båtlåtar spelades och en PROstjärna korades. Trevligt, men man blev ganska trött.

Lika som bär

Idag kändes det som att kroppen inte bar mig, ända tills jag kom på att det ju är jag som bär min kropp. Härligt att ha den!

Heja häftiga Karin!

Smsa 241 till 72211 så blir Karin glad ;-)

Om storstenens princip och vuxnas abdikation

Läser just nu en jättebra bok om föräldraskap: "Växa - inte lyda" av Lars H Gustafsson. Boken är ungefär så långt ifrån quick fix som man kan komma.
Får jag citera?

"Det är inget lättskött pastorat vi lämnar över till våra barn. Dessutom finns en tendens till att vi vuxna abdikerar. När man talar om detta tänker man vanligtvis på att de sviker sin uppgift som föräldrar genom att inte sätta tillräckligt tydliga gränser. Men det finns en abdikation som är långt allvarligare än så, nämligen den som inträffar när de vuxna avsäger sig ansvaret för hushållandet med jordens resurser, värnandet om mänskliga rättigheter, kampen för ett mer rättvist samhälle och tron på en gemensam och meningsfull framtid. Alltså det som inträffar när de vuxna krymper sitt perspektiv till att enbart omfatta välfärden och välbefinnandet för egen del under de får år de har kvar - och alldeles för tidigt lämnar över ansvaret för en misskött värld till de unga." (s.98-99)

Tänkvärt eller hur?

Och hur reagerar du när barnet klättrat alldelse för högt? Med "orons princip", "duktighetens princip" eller "storstenens princip". Jag önskar ju att jag istället för oro eller beröm för att barnet klättrat så bra lite oftare skulle förmedla uppmuntran för barnets egan upplevelser och upptäckter, typ: "Vad roligt. Vilken fin utsikt du måste ha där uppifrån!" som Gustafsson rekommenderar:

"Det viktigaste med att sitta högt uppe på en sten är inte att jag lyckades klättra dit upp - utan själva känslan att sitta där och blicka ut över världen."

Jag borde ju veta som under tonåren tillbringade ganska många försommarkvällar uppe på Stenberget i Eslöv, inom parentes ett härligt och tokigt byggnadsverk mitt bland björkar och rosenträdgårdar.

Länk till mer info om stenberget

Mer om boken kommer i senare inlägg.

Titta, kort utan färg också

Fick hem ett gäng skolkort. Sonen var måttligt intresserad. Enda kommentaren var när han såg de svartvita bilderna. "Titta, kort utan färg också".